Digter: forfatter af et skønlitterært værk, jf. epik*, lyrik*, drama*. Betegnelsen er gammel, men bliver først almindelig med romantikken* efter 1800. Derfor er romantikkens høje vurdering af kunsten og kunstneren blevet knyttet til ordet: »digteren« udøver et kald, han er en ener, begavet med en særlig indsigt i tilværelsen.

Der er i dag en voksende tilbøjelighed til at vurdere digtning på linje med andre former for litteratur som en del af bevidsthedsproduktionen, jf. fiktion*, dokumentarisme*, litteratur* [1], Ordet »digter« bruges efterhånden ikke meget; det afløses af det neutrale »forfatter«.

[1] »Digter«:

. . . Bengt Nerman tatar om sig själv som »diktare». »Kruxet är val att jag skriv ar som diktare.» Det är inte många svenska författare som gjort det. Och det har sin förklaring. Ordet har visserligen fornsvensk anknytning men det försvann ur språket och kom tillbaka först genom den tyska romantiken med sin mycket speciella syn på »diktarens» roli. Det är ett mycket värdeladdat ord . . .

Bengt Nerman ... hymlar (: laver fiksfakserier) med orden och säger att hans konkreta politiska ställningstagande i en politisk konflikt är opolitiskt: är att skriva som »diktare» ...

(Jan Myrdal: Skriftställning 2, 1969)